Zero Waste och svårigheten med att känna sig fången i livet

Klimatfrågan, precis som andra brännande ämnen, skapar en ganska polariserande debatt. De olika sidorna – förnekarna och de asketiska klimataktivisterna – tenderar att idiotförklara varandra.

Jag anser att det är ganska tydligt vad vi måste göra för att åtminstone försöka vända skutan. Lyssna på vetenskapen och ändra våra invanda mönster gällande konsumtion av mat, resor och grejer. Mitt försök med Zero Waste under ett år är något jag ville göra för att utmana mig själv. Som individer kan vi bara göra så gott vi kan. Politiken och företagen har stort ansvar att utveckla smarta och hållbara system för oss människor att verka i.

Men jag tänker inte döma någon annan. Jag har, på nytt, blivit påmind om hur otroligt svårt det kan vara att göra rätt för sig.

Under tiden mellan mitt förra blogginlägg och nu har det gått väldigt dåligt för mig i mitt projekt. Jag har hankat mig fram på de stigar jag lyckades trampa upp de fem första månaderna. Tvål, schampo, diskmedel och sköljmedel är några av de saker som inte kommer ini hemmet med förpackning. Och många matvaror. Handlar fortfarande utan plastkasse och tar det jag kan kan i medhavda tygpåsar.

Men.

Det är så mycket så jag tänkt genomföra som bara inte funkat. För att jag inte funkar. Det pågår flera uppslitande skeenden i den närmaste familjekretsen och har gjort så under en längre tid. Min mamma är sjuk. Jag har passerat 44 och min permanent ofrivilliga barnlöshet har blivit en allt större svårighet som jag mer och mer inser att jag inte kommer undan. Den tränger in mig i ett hörn, belastar bröstkorgen och själen, tar min luft och kraft, försvårar arbete och liv. Eftersom jag frilansar och inte har någon annan ekonomi än min egen att luta mig på hänger en osäker ekonomi ofta som ett mörkgrått moln. Orosmoln. Grädden på moset fast tvärtom kom när jag fick avliva min älskade katt Tage för två månader sen. En av få saker jag hade att hålla fast mig i i livet försvann.

Jag har det bättre än majoriteten i världen, men. Jag vet vad utsatthet innebär.

Klimathotet har i ärlighetens namn mestadels känts som något som jag inte orkar bry mig om, Zero Waste som något smått och futtigt. I ett liv som varit svårmanövrerat i allmänhet har de enkla, färdigförpackade, snabba lösningarna fått styra. De som inte kräver tankekraft, de som ger högre koldioxidavtryck. Jag drömmer mycket om “sen”. Jag vill känna glädje, sen. Vad ger mig glädje? Bland det första jag vill göra när ekonomin känns riktigt stabil är… att boka en flygresa nånstans. Och att äta fint kött på restaurang. När jag tänker på det känns det lite kul.

Det leder mig in på den sociala hållbarheten som finns med bland FN:s globala mål för hållbarhet, Agenda 2030, och som jag tycker är superviktig. I debatten låter det ibland som att alla människor har samma möjlighet att göra klimatsmarta val.

Människor som sitter fast i en svår livssituation, om den nu är orsakad av fattigdom, missbruk, arbetslöshet, fysisk eller psykisk ohälsa har inte samma möjlighet att göra valen som är bäst för planeten. De försöker överleva. De drömmer om resor, om ett enkelt, bättre liv.

Hållbarhetsmålen om minskad fattigdom, om psykisk hälsa och jämlikhet är grundläggande. Med en hög lägstanivå kan fler vara fria i livet och i drömmen, och också göra fler klimatsmarta val.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *