Omställning: Klimatklubben ger mig ångest

Jag gick med i den numer jättestora Facebookgruppen Klimatklubben ungefär samtidigt som de “boomade” för att jag tänkte att jag kunde få tips på mer klimatsmart leverne. Det bästa tipset hittills är att det går jättebra att frysa in mjölk istället för att slänga den.

I övrigt har jag aldrig haft mer klimatångest än jag fått av att läsa inlägg i gruppen.

Jag ska säga att jag inte vill lägga någon skugga på initiativtagarna, det är toppenbra med forum där vi kan dela information. Det handlar mer om att jag i gruppen stöter på hela registret av klimataktivister och jag blir alltid förfärad när jag stöter på kategoriska, dömande, populistiska och allt för alarmistiska människor, oavsett om det handlar om varghatare/kramare, rasister, militanta veganer, vapenförespråkare, religiösa fanatiker, klimatförnekare – eller vissa klimataktivister.

Det här är sociala mediers stora styrka och svaghet. Det är på samma gång lärorikt att dela information och förlamande att känna frustration över en del människors oförstående attityder. I Klimatklubben har jag läst att alla som åker flygplan och äter nötkött är idioter, att undvika att skaffa barn är det mest klimatsmarta man kan göra, att husdjur är en belastning, att surfa på internet är miljöfarligt, att julgodis är dumt, att de “gula västarna” i Frankrike har fel som inte förstår Macrons dieselskatter.

Som tur är finns det också en och annan som nyanserar i kommentarsfältet. Vi måste kunna hålla fler bollar i luften samtidigt, försöka se hela bilden, visa mer förståelse för medmänniskor. 

Jag tror inte att någon tjänar på skambeläggande av “mindre vetande” i något fall, exempelvis när det handlar om att förbättra för vår överlevnad i klimatförändringarnas tid. Vi måste få med så många som möjligt på tåget, att så många som möjligt i vår del av världen förändrar sitt beteende. Att skrämma, alarmera och dumförklara skapar både ångest och klyftor mellan människor. Kategoriska personer – oavsett utgångspunkt – utgår från att alla människor är lika starka och har samma förutsättningar att fatta beslut. Så är det inte. 

Vi kanske är på väg mot undergång – men kanske kan vi vända skutan. Då måste vi kunna känna hopp.  Varför ska vi göra den här resan i krig med varandra? Har vi inte krigat klart snart?   

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *